Stranden gömd under alsnår

Stranden gömd under alsnår jag ser igenom det, artfattigt, lite fågel sitter jag på deras plats? För att inte ta miste på skäret, fått nog av patrullbåtar som bevakar inloppet, det kommer timmersläp till framtida byggen, vad finns förutom det som satt sig gränsle.

Den atlantiska snön, Norstedts 2000

Messaure

Dammen är kilometervid. Vattenmagasinet blankt som en spegel under krusningen går någon med dränkta steg. En hare flyter upp. Örnen ropar till sina klor lyfter den döda. Ett tunt lager med asfalt ringlar sig fram över dammen balanserar på en skarp egg. Det rinner inte något vatten i ravinen jag är en uttorkad strupe nedsjunken i berget. Utmed älvbranten fanns ett samhälle. Jag minns att bensinpumpen hade en gloria av glas. Jag trodde inte att barndomens husgrund skulle kunna tömmas på hållpunkter. En grävmaskinist har det sista ordet. Han fyller igen källarvåningar, slätar ut fyllningen till en jämn yta. Jag åker fram och tillbaka, ser spår av krattade grusgångar och ett vägnät. I det övergivna landskapet har grusvägarna stannat.

Under träden pågår samtal, Norstedts, 1994.

Utanför tiden

Du tappade allt och föll, en omedelbarhet, inte lik någon annan, från ett skeende till ett annat, är det verkligen det här som är den sista obekymrade resan?

Det lät inte som att någon ropade på honom eller att han stod i tur för att dö, vad hämtas nu in och processas? Byter du ett språk mot ett annat eller kommer du att tala ett helt nytt språk som säger något om de efterlevandes sorg och saknad?

Du gick utanför tiden och är inte hemma här längre, vid sänggåendet frågade du hur man rullar ut universum och ställer i ordning bädden.

Förlusten av en älskad går rakt söderut, genom ett här och nu och bortom där du är. Det kan knappast vara en struntsak att inte finnas mer, jag lämnar det inte onämnt, efter slukhålet kommer det fram någonting som har mycket blod och liv i sig.

Du vet bättre, finns det ett fönster med krukväxter och utsikt där du är?

Varför lämna ensam med enorma avstånd till en älskad,

det började när taket sjönk ihop när det var för sent för att gå dig till mötes och lyssna till din beröring med varma händer.

I den här dikten är jag för hänsynsfull mot döden, det gavs inte något som helst uppskov, slutet svepte fram som en störtflod ett slutgiltigt tillkortakommande,

ingen förväntade sig att du var nära bristningen,

dikten vilar i en ravin långt ifrån det ögonblick när du föll ned på golvet, du hade en snöflingas tyngd och var i skiljet där anteckningar förloras.

Staika, Black Island Books, 2019.

Den isländska sydkusten

Den isländska sydkusten är omtalad, inte för hur mager den är utan för vad den har byggt upp.

Jordskalvssvärmar under glaciären är av liten magnitud och betar på ett djup av tio till tjugo kilometer, där har de bara ögon för det frodiga gräset som omger dem.

Fåren är tillfälligt blinda av vulkanaskan, men lättlärda och kan dresseras till att gå på kommando och göra mindre ärenden,

många tvingades till att komma upp till ytan när mörkret lade sig, det är en olycka att inte se sig omkring.

Får äter av sin egen ull när de har snöat över och fastnat i en skreva,

askan lämna näring efter sig men också avfall som rensas bort från bassängerna i dagar.

Utströmningen av koldioxid ökar, tänker inte turisterna på följderna de som sögs in i ljuset är och förblir borta.

Fåren och en död häst flög över kratern i fredags kväll, rökpelaren nådde högt och jag var ljus och andades in små mängder med aska som gick rakt upp i huvudet,

morgonen efter var jag ingen alls, behandlades som en utstött, jag blev arbetslös och tog inte ansvar, de vill inte ha mig här.

Vattnet ser det som inte finns men varit: fälthandbok för pilgrimer, Black Island Books, 2013.

Dikt nr 7

Jag tänker på dig som grå kondens
som ringlar upp från sjön
på morgonen.
Visst var du vildare förr
mer av en sanningssägare
som välte omkull bord och stolar
och tog itu med strukturellt våld.
En del av gud är handsmidd,
en del av gud orienterar sig på nytt.
Idealguden är magnifik
och guldbeströdd.
Ett av många sätt att vara nöjd
är att värdera det heliga innehållet
och vara i ett sammanhang
som inte tror blint.
Mysteriets breda spektrum lyser
för den som talar fritt,
liten bräcklig tro
närmar sig en dag nollpunkten,
i svåra stunder saknas
mysteriet oerhört.
Gåtan förstås eller inte,
den är inte korrupt
men hjälplös utan närhet till andra.
Gåtan kan återanvändas
och kommer från engagemanget för mänskligheten,
öppnar en aldrig sinande ström av drömmar,
som vet vad som är av betydelse.
Du spruckna jord,
marken är torr
och gör revor i självförtroendet,
släpp taget om mig
låt mig gå,
allt kretsar inte kring dig
vatten där övergödning
råder måste renas.
En öken är du,
ett landskap som jag inte
till fullo tagit till mig.
Jag kallar dig för något
som blottlägger,
jag kallar dig
för den som bleknar bort
av sorg och rädsla,
jag kallar dig för förändringar
som borde vara större,
jag kallar dig
för den sista måltiden
som skyfflas undan,
jag kallar dig för den som ser
vad det innebär att förlora spänsten,
jag kallar dig för den som inte är hjärtlös,
jag kallar dig för bönen till förmån för andra,
jag kallar dig för den gudomliga
som vattnar och fyller på
kannan.

Ängder. Ordfirman, 2024.